Upprott

Tiden går och dagar läggs till veckor. En dags början är ett oskrivet blad som ibland lämnas fullklottrat med mer eller mindre fabulösa händelser men ibland gapar arket lika tomt och ödsligt som vid dagens inträde. Inte en notis, helt blankt, åtminstone om man bläddrar tillbaka ett antal sidor... De flesta dagar minns man just ingenting av och det är kanske därför som dessa rader just nu skrivs, för att den här dagen inte torde lämna livets bok som ett tomt och blankstruket ark.
Idag är dagen då en omdaning skedde. En dag då det som ÄR plötsligt varit. Idag är dagen då ett tomrum uppstod.
Någon har lämnat den plats som för mig ÄR hon. Plötsligt står jag där och känner att en tid hastigt svunnit och att en ny tid lika plötslig tagit vid. Jag vore inte här idag om inte du suttit på den stol som nu efterlämnats. Det är lite tomt att inte få ta del av din glada uppsyn, trevliga upptåg och värmande och hjärtliga skratt som alltid låg nära till hands.
Du inspirerade och lärde ut mycket och jag tror, till och med hoppas, att det skiner igenom då jag sköter mina sysslor idag...
Ett fruset Luleå kan skatta sig lyckliga för att de får ta del av din värme som kanske kan tina upp ett och annat fruset sinne och lysa upp något av det mörker som vid denna tid belägrat dessa trakter.
Det har varit väldigt roligt att lära känna dig! Både som inspirerande kollega att lära av och ta efter men även som den vän som alltid givit något att skratta åt.

Ta hand om dig, Anita, nu väntar nya utmaningar!

Högaktningsfullt Pleo