Vänskap

Vänskap är svårt. Svårare än att åstadkomma det perfekta skummet. Och jag har ändå jobbat på café i göteborgska Haga och skummat som bara den.

Vad är väl klyschor om inte sanna? Kontrar med denna: En vän är den som vet allt om dig och som ändå tycker om dig. Därmed är det kanske inte så svårt egentligen: De som finns kvar gillar en, de som sa upp bekantskapen stod inte ut med den man var. Trist men sant. Och en urvalsprocess så god som någon. Man är med all säkerhet likadan själv.

Sorgen över att inte räcka till, att inte vara god nog, tar dock ett tag att komma över har jag märkt. Minns du en promenad i Karlstad där jag pratade om den nära vännen som helt otippat sa upp bekantskapen? Har fortfarande inte förstått. Inte fått någon förklaring. Därmed inte kunnat acceptera läget. Blivit arg och ledsen och därför ännu mer bortvisad. Trodde inte att en sådan sak kunde göra så ont. Trodde att jag var tuffare än så. Skaka av sig och gå vidare du vet. Men nära vänner betyder ju något och när de försvinner gör det ont. Aj. Som fan.

Ändå är allt logiskt. Precis som du skriver. När det tar mer än det ger länge, länge, finns ingen anledning att hänga kvar. Men en förklaring hör väl till? Det förtjänar en gammal vänskap tycker jag. Kanske är förlorade vänner som inte ens sa till innan de gick välförtjänt förlorade? Inget att sakna egentligen. Deras förlust som det heter. Vänner man kan blogga med är goda vänner. Detta är ingen klyscha men det är likväl sant.

Nu: mot närmaste postlåda för att posta en bok till mamma inför mors dag. "Natta var full å stjärner" av Gunnar Ehne. Dikter på värmländska. Kan det bli bättre?

Anita