Farmor fattas

Man får faktiskt dö när man är 94 år, det är helt klart. Men när en farmor dör händer något. Det självklart närvarande blir helt plötsligt historia, livet fortsätter men nu utan någon som var med bara för en stund sedan och som funnits där alltid. Konstigt.

Och skönt på något vis. För farmor. Ibland är det som om farmödrar kommer till en punkt då de levt klart, lyfter på hatten och tackar för sig. Kvar blir vi som inte fattat värdet av vare sig liv eller död. Ledsna söner, ledsna barnbarn och ledsna vänner. Kanske blir vi dock något mer ödmjuka, lite mer medvetna, om att vi själva lever och inte är döda. Det är bra att bli påmind ibland. Men jag saknar farmor.

Människor dör, mest hela tiden verkar det som. Ändå fortsätter de leva, som tusentals minnen hos människorna som känt dem, men som trodde att tiden var obegränsad. Allt det där man aldrig sa, i alla fall inte så ofta som man borde. Gört! En farmor kan dö när som helst.

Anita