Låst

Pleo, att ta sig själv på mindre allvar är en dygd. Jag imponeras av dig! Själv har jag blivit mer allvarlig än vad som är representativt för den jag egentligen är. Hur låst kan man bli?

Alla dessa höga krav och stora allvar. Trots att jag egentligen bara vill kasta mig nerför den brantaste backarna med ett gapskratt, på vingliga ben och med sneda skidor, förbi alla duktiga och bara tycka om det. Hur svårt kan det vara? Istället står jag, inte på toppen som väl vore en bra början, utan nere i dalen, oroligt sneglandes på liftarna och vågar inte mer än så.
Allt detta allvar till ingen nytta. Aldrig är väl vårt favoritimperativ så passande som inför en början som , precis som du skriver, är det allra svåraste.

Ola Salo har kanske fattat grejen. Han är ju dessutom ett palindrom.