Rötter

Såsom våra vänner krukväxterna kräva omplantering och ny, främmande jord för att utvecklas, växa och trivas bör kanske också människan göra det samma med sig själv emellanåt. Men visst gör det ont att dra upp sina rötter även om de i Solas stad var tämligen grunt förankrade.

Dock fanns där mycket att luta sig mot, något som torde vara synnerligen nödvändigt då rötterna är ytliga och tillväxten är stark på längden. Vänner är bra. Många skratt och inspirerande konversationer gjorde många dagar lättare. Jag hoppas på en fortsättning. Vänskap minskar inte med ökat avstånd.

Din plats i den likt ett löv formade arenan för arbete har du intagit med den äran. Inte en stund tvivlar jag på din förmåga att med bravur fullfölja ditt kall och dina plikter. En stor tillgång är Pleos lyhördhet, vilja och förmåga att göra ett bra jobb och inte minst förmågan att se med skratt även i svåra stunder. Jag är glad att jag (trots att det tog tid) vågade anställa detta synnerligen oprövade kort. En guldklimp visade det sig.

Snart kommer också en respons på Pleos betraktelser kring åldrandets evolutionära nytta. Mycket intressant handske du kastat, käre kombatant. Först ska dock firas jul och dylikt. Jag tillönskar min vän, tidigare kollega, min diskussionsfrände och min inspiratör ett synnerligen trevligt firande av Jesus födelsdag.

Väl mött på blogg, över telefon och i realiteten, broder.

/Anita

Upprott

Tiden går och dagar läggs till veckor. En dags början är ett oskrivet blad som ibland lämnas fullklottrat med mer eller mindre fabulösa händelser men ibland gapar arket lika tomt och ödsligt som vid dagens inträde. Inte en notis, helt blankt, åtminstone om man bläddrar tillbaka ett antal sidor... De flesta dagar minns man just ingenting av och det är kanske därför som dessa rader just nu skrivs, för att den här dagen inte torde lämna livets bok som ett tomt och blankstruket ark.
Idag är dagen då en omdaning skedde. En dag då det som ÄR plötsligt varit. Idag är dagen då ett tomrum uppstod.
Någon har lämnat den plats som för mig ÄR hon. Plötsligt står jag där och känner att en tid hastigt svunnit och att en ny tid lika plötslig tagit vid. Jag vore inte här idag om inte du suttit på den stol som nu efterlämnats. Det är lite tomt att inte få ta del av din glada uppsyn, trevliga upptåg och värmande och hjärtliga skratt som alltid låg nära till hands.
Du inspirerade och lärde ut mycket och jag tror, till och med hoppas, att det skiner igenom då jag sköter mina sysslor idag...
Ett fruset Luleå kan skatta sig lyckliga för att de får ta del av din värme som kanske kan tina upp ett och annat fruset sinne och lysa upp något av det mörker som vid denna tid belägrat dessa trakter.
Det har varit väldigt roligt att lära känna dig! Både som inspirerande kollega att lära av och ta efter men även som den vän som alltid givit något att skratta åt.

Ta hand om dig, Anita, nu väntar nya utmaningar!

Högaktningsfullt Pleo

Senescence

Efter att ha gått som katten kring het gröt tar jag ett första seriöst (kan kanske diskuteras)försiktigt trevande kliv in i en en första dust med en av alla potentiella evolutionära frågeställningar som jag och mina kombatant Anita på något sätt ämnar bearbeta. Det som följer är en reflektion kring en av alla intressanta frågeställningar man kan tänkas ta upp. Såsom sades tidigare idag är det lockande att angripa detta gigantiska ämne med frågor kring varför vi människor fungerar som vi gör. I det ligger såväl frågor kring morfologi som fysiologi och inte minst utrönandet av kognitiva aspekter på detta.

Som första fråga undrar jag då, varför åldras vi?

Den återkommande frågan om varför evolutionen inte eliminerat åldrandet som process har visat sig vara svårbesvarad. Man kan ju lätt undra över om det inte vore en fördel att kunna leva så länge som möjligt och öka sin egen produktion av avkomma. Böckerna besvarar väl detta framförallt genom att det för människan är en så stor investering att föda barn. Det är dessutom ytterst riskfyllt att, speciellt tidigare i historien, föda ett barn som fått en allt större hjärna och huvud tillika som ofta gör förlossningarna svåra och med fara för livet för både kvinna och barn. Alltså visar det sig vara en bättre strategi att inte föda fler barn om man redan har 4-6 st. barn. Det är inte värt risken att föda, då modern kan dö på kuppen, ytterligare en gång då inte bara det barnets liv äventyras utan hela barnaskarans fortsatta levnad då människobarn under så lång tid är beroende av att försörjas av föräldrarna. Genom detta kan man således förklara varför kvinnor har menopaus långt innan de dör. De kvinnor som utvecklat denna egenskap har haft en evolutionär fördel av att bli infertila och fått ökad fitness. Män däremot som inte utsätts för någon risk med barnafödande har intre selekterats för ett stopp i fertiliteten.

Om det inte vore för den kostnad som det innebär att ersätta och reparera vävnader skulle vi kunna bli mycket äldre, men som med människan som helhet består vi av en mängd avvägningar och kompromisser. Diamond som du nämnde idag Anita menar därför att svaret till åldrande ligger i att det helt enkelt kostar för mycket att bli avsevärt mycket äldre än vad som nu är fallet. Naturligt urval verkar på hela individen och inte på enskilda delar. Det är alltså inte en stor hjärna eller snabba ben som lämnar avkomma till nästa generation utan kroppen som helhet. Det viktiga är således vilken kombination av delar som maximerar effektiviteten och naturlig selektion favoriserar den kombination av egenskaper som maximerar en arts reproduktionsframgång.

Varför blir då kvinnor äldre än vad män blir? Det torde bero på mäns mycket farligare leverne och konkurrens om kvinnor. Det ger en högre payoff med reparationsmekanismer och lägre åldringstakt hos det könet som har lägst olycksmortalitet, alltså kvinnor. Det är inte värt lika mycket att reparera en man som en kvinna. Intressant va´!

/Pleo

Fitness...

Beträffande möjligheterna att maximera sin fitness eller åtminstone inte gå hädan i förtid föreligger intet problem för min eminenta medskribent enligt mitt sätt att se. Anita torde kunna se på sig själv som den som genom sitt vardagliga sätt att leva hela tiden utökar sina chanser till ett långt liv. Frågan är snarare om det någonsin tar slut. Jag menar, ett gott skratt skall ju kunna förlänga livet...

/Pleo

Uppbrott

Bor i en låda, analsyerar varenda pinal i min ägo, slänger hälften.... och gillar det. Skumt. Att placera sig själv i ett nytt sammanhang ger många vuxenpoäng. Men det gör lite ont också. Kan man ta med sig sina kolleger i flytten?

Språkpolisen kommenterar: Pluraländelsen för ordet kollega är faktiskt -er och inte
-or, även om det ser klokare ut.

/Anita - mellan två liv

Samband

På radion sa de nyss att det finns ett tydligt samband mellan arbetslöshet och kortare livslängd. Jag är stum, men inte förvånad.

/Anita - snart med lägre fitness, eller åtminstone kortare tid att maximera denna

Morgonstund har kaffe i mun

Ännu en dag har påbörjats, en stapplande, skälvande, dunkelt sakta gryende dag. En dag som nu tänts i förening med en stunds djup kontemplation över livets vedermödor och fromma. Låt oss stanna upp lite i denna bekanta situation och dissekera dess kanske viktigaste beståndsdel!

I denna stund är det opium för Pleo, vars arom är omisskänslig och vars verkan nu sprider sig i nyttjarens brännade ådror skapande en pockande iver och kraft att axla dagens mer eller mindre tunga ok och lustfyllda stunder, som går under namnet kaffe och i vars tjänst undertecknad varit fjättrad under åratal och som vid dess uteblivande, åhh hemska tanke, hotar att skapa kaos i tillvaron och göra dagen till ett bastard av dess verkliga potential, upphällt och alldeles förträffligt tempererat för att tonerna i smaklökarna skall ljuda såsom skön musik för den musikaliskt begeistrade och skapa stunden framför andra.

Ingen dag kan utan en stunds inmundigande av kaffe bli riktigt vad den annars kunde varit!

Dagen har börjat!

Synnerliga hälsningar

/Koffeinistus alias Pleo

Fru eller fröken Ylva?

Ylva önskade ju i brist på annat att bli Fru Hund, men dog enligt säkra källor likväl som Fröken Varg. Begångna och obegångna synder begrundas nu av fröken i uppstoppad form.

/Anita